Sus i örat

"Vil-ken-HELG!" har jag lust att ropa nu, precis som min norrländska teamledare brukar ropa "vil-ket-FLYT!" när det går bra att sälja annonser. Han brukar även säga "Nu kuör vi!" på Pitemål, och omedvetet låta precis som Patrik Larsson i Mammas nya kille.

Men ja, helgen var faktiskt king. Har bland annat bastat och druckit öl i min fina systers fina lägenhet på efterfest mitt i nassa. Mmm, basta, I love it. Det var längesen sist, finlandsvensken i mig njöt för fullt.

Vi fotade mycket, men med emils nya superkamera så jag har icke pixen på min compjusser. Och vi alla vet väl att de bilderna kommer man aldrig få se igen. Eller kanske en, som han helt plötsligt slänger upp på bloggen om några månader.

ELLER, EMIL?

Puss

Yey, såg nu att Carro hade lagt upp ett videoklipp från Berlin på sin blogg. Jag tror det är från när vi var på Berghein, en klubb som låg i en industrilokal med typ 18 meter i till tak och som har "berlins fetaste ljudsystem" enligt Kerstin som har koll på sådant, dj som hon är. Vi hade hört att det brukar snortas från golvet och knullas längs väggarna där, men riktigt så illa var det inte. Inte under vårat besök iallafall.



Dagen därpå när vi vaknade berättade Kicki att jag tydligen hade legat och sagt "Ontz ontz ontz!" i sömnen. Hahaha.

Klippet som sagt snott från Carros blogg.

HEJ HEJ

Fan vad jag myser hemma ikväll. Myyyser. Känner mig så jävla nöjd, har glidit in i mjukisarna, käkat en god middag, kokat en kopp te och plöjer senaste veckans sevärda program på svt play. Det enda som stör min inre harmoni ikväll är Per Sinding-Larsens ryckiga och krystade uppenbarelse på Popcircus.

Och han vickar. På huvudet. I takt med. Hans stötiga. Prat.
Fram. Och. Tillbaka.

Kristian Luuk däremot, där har vi en programledare av rang.

Igår vad jag och såg den otroligt begåvade herr johan brännström som spelade på Hi Jazz. He va najs!


Johan spelade och sjöng ack så vackert...

...Martin var där...

... lena var där ...

... och olle!


Och även andra som jag inte fångade på bild. Som Martins mamma, som gillade mig. Och jag gillade henne. *puss*

Eftersjukan

ÅÅH, jag har så mycket jobb just nu. Men jag mår bra iallafall, trots övertidsjobb varje kväll. Eftersjukandeppen har äntligen försvunnit. Jag insjuknade ju i influensan samma dag som vi kom hem från Berlin, och mina hormoner måste fan flippa eller något när jag har hög feber, för jag blir alltid låg en tid efter. Men som sagt, nu är det bra. Gött att känna sig som en fungerande människa igen.


Här kommer bilder från min helg i Stockholm som mest blev en stor, lycklig återförening med älskade vänner som jag inte träffat på allt för länge.

Mine schöne blümmen

Nej hörni, nu får jag minsann försöka få bloggsuget tillbaka. Jag har haft en liten svacka sen sist.

Först ut på uppdaterandet: Berlin. Shit vad vi hade det fint. Trots vårat sunkiga hostel, där de bara pratade tyska och ryska, trots inställd Robynkonsert, trots lite halvsunkigt regnväder mestadelen av tiden och trots sömnbrist och förkylningar. SHIT vad vi hade det fint.

Det är lustigt att det känns som att de missöden som händer på en resa, det som känns som mest jobbigt när det händer, blir det mest minnesvärda efter resan. Som när vi blev inlåsta i vårt hostelrum för att dörrhandtaget gick sönder. Sex stycken bakfulla tjejer bakom en orubblig ståldörr på 5:e våningen på ett nästintill tomt hostel kan lätt framkalla panik. Men Kerstin tog snabbt tag i situationen, tog sin ordbok och skrev ner ett nödanrop på tyska. "Wir brachen hilfe, dein türen ist kaputt in das fümft etage", osv osv. Haha. Inte för att det hjälpte mycket, för när vi väl hade fått tag på numret till hostelet och jag nervöst läste upp vad det stod på stödlappen till den som svarade, förstod jag snabbt att den på andra sidan luren var den på hostelet som endast förstod ryska. Men icke att misströsta, Kerstin hade en lösning på allt och till slut, efter några samtal fram och tillbaka till Sverige så kontaktades hennes morbror i Wien, som råkar kunna ryska. Han ringde sedan till våran lilla glosögda hostelföreståndare där i Berlin, som kom upp och räddade oss. Lilla Ryski med sin hängbuk. En fin kvinna.

Anyhoo. Nu, bjupp på lite bilder, sen sova – alldeles för sent som vanligt. Jag är så jävla trött jämt. Förr så kunde jag snitta på 5-6 timmar utan problem, nu blir jag helt förstörd. Börjar kanske bli gammal? Eller så är det den mörka årstiden.